Körkort

Efter den tid och pengar man la ner på ett körkort i Sverige fasade jag lite för att göra om allt en gång till i Palau. Det hade jag inte behövt oroa mig för. Svårighetsgraden på att ta ett körkort här är desamma som att fiska upp det i ett flingpaket, vem som helst kan få det, oavsett körkunskap eller teoretisk kunskap.
Först skulle man göra det teoretiska provet med 55 frågor.
En fråga kunde se ut så här:

En ambulans kommer bakom dig med sirenerna på, vad gör du?
1. Sicksackar framför den så den inte kan komma förbi.
X. Det är ett race, kör så snabbt du kan efter den
2. Kör åt sidan och låt den passera

Om det skulle vara så att du känner dig osäker på en fråga så är det bara att fråga övervakaren så pekar han ut rätt svar. Sen kan man ju också göra som den Bangladeshiska killen bredvid mig, Inte pluggat ett skit, kan ingenting om bilar eller körning, han frågade efter svaret på varenda fråga. Tillslut blev tillochmed övervakaren trött på honom och säger aokej men vi tar en enkel fråga här, Behöver du ett körkort för att få köra bil i Palau? Ehhh… nej.  Han fick godkänt. Känns väldigt tryggt.

Bilarna här är importerade från Japan där det är vänstertrafik så ratten sitter ju då på högersidan. Men här på ön så kör de med högertrafik. En annan kan ju tycka att det hade varit smidigt att också införskaffa vänstertrafik när man importerar bilar som är gjorda för det .. meen det är en del av charmen här, allt är inte logiskt.

När det var dags för själv uppkörningsdagen så fick man komma med sin egen bil, dvs. man fick köra själv till stationen utan något körkort än. Och här så är det polisen som gör det finall check. Så när den väldigt allvarsamma poliskvinnan satt sig i bilen fick jag instruktioner om att köra till närmsta mataffären och så tillbaka och parkera igen. Lite skillnad från Sverige kan man säga där man ska backa runt hörn, fickparkera och ha sig. Efter några ynka minuter var vi tillbaka igen. Lite hummande och avcheckande på kvinnans papper konstaterade hon; jag hade klarat det. Det var bara att gå in till polisens kontor paya 25 dollar(175kr) så hade jag mitt nya körkort i handen. Svårare än så var det inte.

Tjockleken på teoriboken

Mer köttbullar och mos åt folket

33 skalade potatisar och 6 kilo köttfärs senare var vi igång med att laga ett storkok av potatismos och köttbullar. Min kollega Iyumi hade fått smaka på denna rätt när Iza var här och hade haft med sig lingonsylt. Det var kärlek vid första smakbiten. Ett mejl senare hade hon bett sin kära mamma i Japan att åka raka vägen till IKEA och köpa mer lingonsylt och skicka det till vår lilla ö. Hela Dolphins Pacific gänget måste ju få smaka på hur utsökt den svenska maten är!  Sagt och gjort.

Det slevades upp potatismos, köttbullar, brunsås och så det viktigaste, lingonsylt, i mängder. Det blev en riktigt hit. Alla gillade det!

En kväll med Japansk live-musik

För tre år sedan så träffades södra delarna av Japan av en kraftig Tsunami som tog flera liv i städerna vid kusten. Det är en känd rappare i Japan som har blivit berörd av alla offren som togs ifrån sina liv och vill på något sätt hjälpa de individerna som överlevde och fortfarande kämpar med att bygga upp sina liv. Han åker till ställen runt om i Asien, spelar sin musik. Och samlar in pengar.

Scenen där rapparen uppträde var beläggen på en flytbrygga vid hamnen med fullt av levande ljus runt omkring. Supermysigt. Innan den här killen kom upp på den lilla scenen, var det en kvinna som spelade akustisk musik. Hon var så duktig. Allt var på japanska och jag förstod ingenting, men det var jätte vackert.
Japansk rapp däremot kände jag att det inte var riktigt min grej..  När spelningen var över var det tid för att dekorera sitt egna ljus. Man fick betala 5 dollar (40 kr) för ett ljus som man skriver ett meddelande på, ritar en bild eller vad man känner för. Ljusen skickar han sedan till platsen där tsunamin tog plats. Och pengarna går då till de offren i Japan.

På mitt ljus så skrev jag ett quote från en man som jag tycker är väldigt inspirerande; Nelson Mandela. Syd Afrikas första svarta president.

Jag fick inte med hela texten på ljuset, men så här säger han:

”…Our deepest fear is not that we are inadequate.
Our deepest fear is that we are powerful beyond measure.
It is our light, not our darkness that most frightens us.
We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous?
Actually, who are you not to be?
You are a child of God.
Your playing small does no serve the world.
There is nothing enlightened about shrinking so that other people won´t feel insecure around you.
We are all meant to shine, as children do.
We were born to make manifest the glory of God that is within us.
It´s not just in some of us;  It´s in everyone.
And as we let our own light shine, We unconsciously give other people permission to do the same.
As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.”

 Me, rapper, Koto and Yuske