Känslan att få träna en liten delfinkalv

Känslan av att få träna en liten sex månaders delfinkalv är svår att sätta ord på. De senaste veckorna har varit extra roliga. Jag har fått börja träna våra två delfinkalvar. Den ena Dilbul, hon är ett år och Ngelm hon är nu sex månader. Det har blivit en omställning efter att de senaste månaderna varit van vid att träna fullvuxna, disciplinerade delfiner till att gå över till småttingar som gör lite vad som faller de in. Känner de för att simma iväg och jag en fisk eller kolla vad deras mamma sysslar med gör de det. Men det är så roligt att fått se hur de har utvecklats från det att de föddes och de jämt och ständigt befann sig vid sin mamma och inte vågade lämna hennes sida, ännu mindre komma nära tränaren. Till att se hur de fått mer förtroende för tränarna, och tillslut vågat sig fram och röra vid tränarens hand.

Självklart är Ngelm och Dilbuls träning på olika nivåer då Dilbul är några månader äldre.
Dilbul, hon lär sig så snabbt! De säger det att det är de två, tre första beteende som brukar vara svårast att lära sen brukar det rulla på. Nu kan hon redan göra ett flertal olika beteenden. Hon är så duktig!

Ngelm kan följa tränaren och vi har börjat med lite basic bodycheck, dvs att hon kan följa tränarens hand och tränaren kan få känna på hennes kropp och lite små grejer.
För att komma tillbaka lite kort om Ngelm och hennes namn.  När en delfin föds i Palau så är det Palaus president som får äran att döpa hen. Den nya presidenten tycker att Ngelm passade bra. Ordet har en fin betydelse, det står för vänlighet och ödmjukhet på Palaunska, vilket är vackert. Det enda problemet är att ingen i personalen kan uttala namnet. För oss heter hon numera Elm.

Här tränar jag minstingen Elm

Dilbul gör ett bow jump