Nana & Yutas bröllop

För några dagar sedan så gifte sig Nana & Yuta. Nana är min kollega och vän, det är hon som har varit min tränare och lärt mig det mesta jag kan om delfinträning. Yuta är som en stor teddybjörn som Nana träffade när han kom seglandes från Japan till Palau genom sitt jobb som dykarinstruktör. De hade bjudit in familj och vänner för att bevittna deras bröllop i Palau. Först anlände de till delfin anläggningen för vigsel ceremonin. Det var väldigt vackert. Från att vara van att se Nana i sina vanliga arbetskläder till att se henne på jobbet men en vacker vit brudklänning och blommor i håret var en härlig kontrast. 

Vårt företag har ett bröllopsprogram för våra gäster om det är någon som vill gifta sig vid vår vackra lagun. Våra gäster är för det mesta japaner. Det är alltid lika roligt att se den delen när prästen säger: du kan nu kyssa bruden. I japansk tradition så visar man väldigt sällan känslor öppet eller någon fysisk kontakt. Så de blir alltid lika stela när det står en stor skara med människor runtomkring och iakttar när de förmodligen för första gången kysser så andra kan se. Nana och Yuta var inget undantag.
Efter den stela kyssen och lite champagnedrickande så var det dags att bege sig till delfinerna. Vi hade självklart förberett ett lite mer speciellt program för Nana och Yuta. Först möttes de av delfinerna Roxy och hennes unge Elm som vi hade lärt ett nytt beteende när Nana inte har varit på jobbet. När vi visade upp ett hjärta så kramas Mamma Roxy och hennes kalv Elm med varandra. Det var väldigt sött. Detta följde av massa delfinhopp och klassiska pussbilder med delfinerna såklart. När mörkret började falla var det dags för de att bege sig tillbaka till fastlandet för att förbereda sig inför kvällens fest.

När resten av personalen hade röjt undan åkte vi också till fetsen, vi kom precis i tid för att hinna se när Nana och Yuta gjorde sin fina entré när de anlände till festen med en båt fylld av vackra ljusslingor. De möttes av glada människor,  blomblad och det bästa; blåsbubblor. Festen hade open-bar, tävlingar, det bjöds på dansuppträdande och god mat. En av höjdpunkterna var när Nana skulle hålla tal och hon börjdade gråta av alla känslor, just eftersom det inte ligger i deras natur att visa sina känslor så öppet blev det extra vackert.

Här är lite bilder från kvällen;

En lugn dag på havet med Hobby Cat

För första gången i mitt liv så begav jag mig ut på en segelbåt! Och det ska ju nämnas att den var den minsta i sitt slag. Hobby Cat kallas den för. Den har ingen motor utan drivs enbart av vinden och den är gjord för max 6 personer. Det var jag Yoko och några till plus en livserfaren guide som gav oss ut på havet. Till en början så hade vi lite vind med oss men den avtog rätt snabbt. Det var faktiskt jätte skönt att bara klucka fram över vågorna och ligga och halvsova (detta var tidigt på morgonen och det ska nämnas att jag är ingen vidare morgonpigg människa) men framåt småtimmarna när vi alla började piggna till och var trötta på att paddla oss fram hoppade alla i med fenorna på och putade båten framför oss. Alla var i förutom Yuki, hon blev utnämnd energipåfyllare och gick och matade oss andra med chips medan vi simmade fram. Så efter det blev det snorkling och avslutningsvis lunch på restaurang VITA. En skön day-off helt enkelt!

1. 

Oscars födelsedag

Efter Oscars favorit frukost (minihamburgare) hade jag planerat en dag på havet för födelsedagskillen. Jag, Oscar, Hitoshi och några fler var med på dagens äventyr. Det blev mycket wakeboard åkande och sist men inte mist! EXTREAM rullen, kan vi kalla den. Tre personer som ska hålla balansen inne i rullen medan vi studsar över vågorna. Det var en hel del teknik, men jag, Oscar och Hitoshi lyckades faktiskt hålla oss kvar! Hade nog tur att ha två killar bredvid mig som jämnade ut tyngden. När de andra tre tjejerna körde så flög de rätt snabbt av en efter en!

 Äntligen lyckades jag ställa mig upp!

En vanlig tisdag

Tisdag är en av mina lediga dagar.
 Jag börjar som vanligt dagen med att hålla i mitt tidiga yogapass under KB-bridge. Idag kom mina två morgontrötta kollegor; Iyumi och Mieka också. Så här avslappnade var de när yogan var över!

Fick ett samtal från Yoko, hon sa, du måste komma hit nu!! Det visade sig att hon hade en två veckor gammal hundvalp hos sig. Hundmamman dog när hon födde valpen så nu måste hon ha någon nära hela tiden för kärlek och mat. Den var så söt!!

Lunch med Iyumi och Mieka på djungel restaurangen! Så mätt 4 timmar och massa japansk mat senare.

Och snart är klockan fem så jag ska iväg och hålla i mitt andra yogapass för dagen på Palau Royal Resort hotel!

Så här kan en typisk Tisdag se ut för mig!
Dags att ge sig iväg!

Hade!

Bubble rings

Scanning är ett tecken som vi använder till våra delfiner, viket betyder att de kan göra precis vad de vill. Det går ut på att de ska använda sin fantasi! För ett tag sen gjorde vår delfin Layla en cool grej. Hon gjorde bubbelringar! Jag var personen som tränade henne just  då och så fort jag såg detta blåste jag i visslan (som betyder bra jobbat för delfinen) Layla, smart som hon är förstod snabbt att jag ville hon skulle upprepa detta häftiga beteende. Och nu vet hon exakt vad hon ska göra när jag ger henne tecken till det. Det här var det första beteendet som jag ”fångade” så jag är lite extra stolt! :)

The crazy cat-lady

Min lediga dag spenderade jag på Palaus cat-house. Det är en gammal dam som bor lite utanför civilisationen tillsammans med alla hennes 37 katter. Jag och min vän Yoko kände att vi ville åka och kolla in stället och få kela med alla katter. När vi kom dit på eftermiddagen möttes vi av henne komma gående i sitt nattlinne med en katt i ena handen och en cigg i den andra med grått hår spretande åt alla håll. En äkta crazy cat-lady. Jag vet inte vad ni tycker men jag anser att världen blir ett roligare ställe med dessa intressanta karaktärer. Hon är amerikan och har på sina äldre dagar dedikerat sitt liv till de hemlösa katterna i Palau. Hon låter folk komma med katterna till henne och så tar hon hand om dem. Det finns gott om plats för alla att springa omkring på den stora tomten/djungeln. Och de får komma och gå in i huset som de känner för.

För en kattälskare som mig själv så var det ett litet paradis. Det var mysigt att bara sitta där i några timmar och kela med alla olika katter. Det var två katter som jag fastnade lite extra för. En hette Tomatsu, hon var bara några veckor gammal och hade fått en ögoninflammation. The crazy cat-lady (jag har glömt bort hennes riktiga namn) hade ett helt förråd med mediciner till katterna. Så jag hjälpte till att rengöra ögat och ta på lite salva. Den andra katten som jag fastande för hette Black Beauty. Damen sa att hon fick en tuff start i livet så hon förtjänade ett extra vackert namn. När hon föddes så var hon blind. Ett tag senare råkade hon in i en olycka där hon klämde sitt vänstra bakben och de blev tvungna att amputera bort det. Hennes täckning i ansiktet påminner mig om min katt Sotis som är hemma i Sverige nu. Och förut så hade vi en katt hemma som också var blind, Felix. Så på ett sätt påminde hon om honom också. Felix var en helt underbar katt, eftersom han var blind ville han så gärna ha någon nära hela tiden och började spinna bara man närmade sig honom. Även Black Beauty var en riktig kelis.

 Det här är Tomatsu

 Vackra Black Beauty 

 Musen på bilden var en av leksakerna jag hade med mig till katterna. Den var väldigt populär! Efter några minuter med katterna var den vita musen inte så vit längre

 Myspys

Yoga

Det har varit en intensiv månad! Jag tar det från början. För några veckor sen började jag gå på yoga en gång i veckan i en grupp med en sprallig tant om man får säga så, som yogaledare, Hon är 65+ med sååå mycket energi, ni vet en sådan person som man får energi av att vara med för de är så positiva och glada. Och hon kan göra sinnessjuka yoga positioner. Med tanke på hennes ålder är det minst sagt imponerande.

Michelle som hon heter har hållit på med yoga sen hon var 20. Hon ägde en egen yoga studio i Californinen där hon kommer ifrån. När hon en dag kände att hon ville vidga sina vyer och dela med sig av sina kunskaper. Sålde sin studio och sen dess har hon åkt runt i olika länder runt om i världen och volontär arbetat som yogalärare. Hon tar aldrig betalt, hon vill bara att människor ska må bra och få göra yoga.

Min tanke är att håller man på med yoga så här länge är det väl så man blir, full av energi och otroligt godhjärtad.

Så en dag efter ett vanligt yogapass kom hon fram till mig och frågade om hon fick be mig om en tjänst. Hon förklarade att hon snart skulle lämna Palau för att åka vidare till nästa land, Japan för att undervisa yoga. Och hon vill att personerna i Palau ska fortsätta att må bra och ha förmånen att få sin veckoliga dos av yoga.  ”Nikki i really like your energies and i think you would be a great yoga teacher. Would you let me teach you to be a yoga instructor before i leave?” Hon la fram det som att jag skulle göra henne en tjänst, och sa att hon inte ville ha betalt (en vanlig yogainstruktör kurs kostar kring 20 000 kr) Of course!! Sa jag som älskar yoga. Det är inte varje dag man blir erbjuden en sådan möjlighet!

Hon skulle åka en månad senare så det blev som sagt en intensiv månad fylld av yoga. Jag var tvungen att få ihop till mina 50 timmar av yoga. Mina lediga dagar gick jag upp vid 6 och gjorde yoga med Michelle till 6 på kvällen. Jag har lärt mig så mycket om yoga, kroppen, näringen vi behöver för att fungera och så mycket mer.

Jag önskar att jag träffade Michelle för två år sen när hon kom till Palau. Men jag är så otroligt tacksam över att få spendera så mycket tid med henne under hennes sista månad här.
Jag hoppas att den dagen jag närmar mig 70 att jag har en bråkdel av hennes otroliga energi och glädje till livet. Då kommer jag att vara en lycklig människa.

Yoga under kavey bridge

Dagen jag fick mitt certifikat (Michelle är den blonda)  

Spola inte efter dig

Spola inte efter dig är en fras som har används oroväckande ofta i mitt och Oscars hem de två senaste månaderna. Anledningen till detta är att vi har just nu en extrem torka i landet. Närmare bestämt den värsta som de har haft här sen 1957. Det började med att de kortade ner vattentillförseln till hemmen några timmar på morgon och några på kvällen. Sakta med säkert minskades de här timmarna och tillslut hade vi bara en timma rinnande vatten omkring klockan sju på kvällen.

Rykten spreds sig om att om bara några dagar skulle dammarna har sinnat ut helt och de skulle man vara tvungen att köpa dyrt dricksvatten för att få tag i något vatten överhuvudtaget. Människor åkte i hets runt till alla affärer för att köpa på sig så mycket vatten som möjligt. De flesta affärerna satte snabbt ett maximum flaskor man fick köpa per familj. Så under några veckor så hade många affärer helt utsålt på dricksvatten. Det var bara att vänta tills den nästa skeppningen med varor från USA kom.  Dagarna gick men vattnet fortsatte komma och ryktena fortsatte, ”på onsdag då kommer det vara helt slut” för vissa blev det verklighet. De som hade hus belägna lite högre upp orkade vattentrycket sig inte upp till. Jag och Oscar vi bor på andra våning så det har varit dagar vi har varit helt utan vatten.  Andra dagar orkar sig vattnet upp och sipprar sakta genom kranen så när man duschar får man huka sig så långt ner man kan så att det ska kunna bli något flöde att prata om. Ni kan ju tro att man blir överlycklig om flödet är okej och man kan stå raklång i duschen eller ännu bättre, om det är så pass bra tryck så man kan ta på varmvattnet! Ibland har vi vatten en timma och ibland i tio minuter. Jag och Oscar är på helspänn i väntan på att vattnet ska komma. Vi har alltid kranen på vriden så vi ska kunna höra när det börjar droppa vatten i diskon. Den sekunden när den första vattendroppen faller i diskon är vi beredda och släpper allt vi har för stunden. Och det blir en snabb uppläggning;
-Du fixar disken, jag handtvättar och glöm inte fylla upp vattendunkarna!
När vi inte vet om det är några minuter vi får vatten eller en timma gäller det att skynda sig på.

De senaste dagarna har de faktiskt börja gå åt rätt håll. Vi har haft några ordentliga regnskurar så vattentiderna har ökat lite för var dag. Så förhoppningsvis behöver vi inte vänta in regnperioden som börjar i juni/juli på att vattnet ska vara tillbaka som normalt. Om man ska se det positiva i allt detta är det ju att man uppskattar rinnande vatten såå otroligt mycket mer nu!

En annorlunda hobby

För några år sedan byggdes det första recycling centeret här i Palau. Jag åkte till centeret genom jobbet för att se hur allt går till. En av grejerna de gör är att de smälter allt glas de får in och använder det till glasblåsning. Bränslet för att kunna göra detta får de från plastkorkar. Det var spännande att följa hur hela proceduren går till! För att göra befolkningen i Palau mer uppmärksam på hur man kan hjälpa till att ta hand om miljön har de börjat bjuda in skolklasser och andra som lever här i Palau för att testa på att blåsa ett eget glas.

Bunta heter glasblåsläraren och han kommer från Japan. Han pratar enbart japanska. Min första gång som jag skulle testa på glasblåsning följde min snälla kollega Hitoshi med för att hjälpa till att översätta. Ska nämnas att han också pratar väldigt dålig engelska, så det var inte glasklart vad han förmedlade... Mestadels av tiden försökte jag gissa vad läraren menade när han gjorde sina handrörelser. ”hmm när han viftar så där med handen betyder det nog att jag ska blåsa hårdare. Oj! nej nu höjer han rösten det var nog motsatsen han menade” Så gick mitt tankemönster mestadels av tiden. Men jag tyckte det var riktigt kul! Även om det var svårt. Så jag signade upp mig föra att komma en gång i veckan. De första gångerna var det mycket basic träning. Som att lära sig göra en glasboll. När jag kunde det fick jag lära mig att göra två glasbollar på rad. Sen fick jag lära mig att göra tre… Sen var det dags att göra svampar! Det är svårare än man tror kan jag säga. Men äntligen var jag redo för att blåsa glas. Eftersom min och Buntas kommunikation gick sådär började han tillslut att rita bilder till mig. Så lite i taget lärde jag mig hur man skulle göra.

Hans assistent är dock en Palaun så i början tyckte jag att det var ohyfsat av honom att inte komma och hjälpa mig att förklara vad läraren menar när jag inte förstod japanskan. Men det hade sin förklaring. Det visade sig att han är stum. Wailon är han namn. Han är så otroligt talangfull! Han gör det häftigaste glasdetaljerna. Nu har det börjat arbeta några fler Palauner på centret men varje gång jag är på centret så ber jag Wailon hjälpa mig om han är ledig. Han är så otroligt duktig på att förklara. Och det säger en hel del när han är stum. Han visar med kroppsspråket hur jag ska göra nästa steg och så upprepar jag högt vad jag uppfattar att han menar för att kontrollera att jag har förstått det rätt, och i sin tur nickar han eller skakar på huvudet och visar en gång till.

Nästa svårighetsgrad efter att man lärt sig blåsa glas är att göra ett glasdjur. Jag ska lägga ut en bild sen så får vi se om ni kan se vad det ska föreställa!

Bunta gör glas

Ett av mina första glas

Sötaste hundvalpen

Vår båtförare som kör ut oss varje dag till bayen har skaffat sig världens sötaste hundvalp. Varje dag tar han med sig lillen ut på båten. Våra gäster åker med samma båt så de får också chans att kela med sötsaken. Ni kan ju tro att han är populär! De första turerna satt han mest och ylade sitt lilla hundvalps yl men nu verkar han ha vant sig vid att fara fram över vågorna.
Att få sitta i tio minuter till och från jobbet varje dag och kela med den här godingen gör min dag!

Baseboll matchen

Olika turistföretag i Palau slog ihop sig för att möta varandra i en baseboll match. Det lät roligt så jag tackade jag när jag fick förfrågan om jag ville vara med. Jag har aldrig spelat eller kollat på en baseboll match i hela mitt liv. Lite naivt tänkte jag att det måste likna brännboll. Det visade sig vara väldigt naivt tänkt. Dagen innan matchen så tränade jag och några kollegor på att kasta. Fånga och lyckas träffa bollen med ett slagträ. När träningen var över så sa min kollega Takashi att förmodligen så kommer jag få vara pitcher imorgon på matchen då han tyckte att jag kastade långt. Här blev det ett litet missförstånd då jag inte visste vad en pitcher hade för position och Takashi med sin halvdåliga engelska får mig att tro att det är den personen som står allra längst bort för att fånga bollen om den någonsin kommer så långt. Det tyckte jag lät som ett fair deal. Jag ville inte ha för mycket ansvar på min första baseboll match. Nästa dag när de första lagen spelar och jag får förklarat för mig alla regler och vilka positioner alla har så inser jag, att pitchern är ju inte alls den som står längst bort, det är ju den som står i centrum och kostar bollen (ashårt) till den som ska slå. Och nej reglerna var inte alls liknande som i brännboll som jag hade hoppats på, dem var snäppet mer komplicerade än så.

Så efter att jag lärt mig ytligt om spelets regler och sagt till klart och tydligt att jag inte kan vara pitcher så var jag redo att gå ut på planen. Det var med skakiga händer jag höll upp det tunga slagträet och kände nervositeten komma med allas blickar mot mig. Tro det eller ej men jag lyckas träffa bollen på första försöket!

Det var inte bara jag som var en amatör den kvällen, de flesta på vårat Dolphins Pacific lag hade aldrig spelat baseboll innan. Så vi var överlyckliga så fort vi träffade bollen och lyckades springa till närmsta plattan.

Vi vann inte den kvällen. Men vi lät inte det dra ner oss, vi hade haft en riktigt rolig kväll!

Ett stadigt handtag från presidenten

Häromdagen fick jag ett samtal från chefen som frågade mig om jag vill följa med på en fest för att sponsra conservation work här i Palau. Göra något rolig och en vettig sak i ett säger man inte nej till!

Jag hade ingen bakgrundsfakta alls innan jag åkte dit. Det jag visste var att PICKRIK (palau coral reef center) hade anordnat festen för att samla in pengar. Jag förväntade mig en sunkig lokal med gamla gubbar och inga större festligheter.
Där hade jag fel! Festen visade sig vara på ett av de lyxigaste hotellen härpå ön. När jag kommer dit möter jag upp min andra kollega Sari som också hade turen att få gå det här året från jobbet. Hon räcker över min biljett där jag ser att en biljett kostar 100 dollar! (800kr). Kvalitén på festen hade jag minst sagt underskattat.  De hade rullat ut den röda mattan som ledde fram till en vacker blomsterbåge man gick igenom för att mötas av kvällens fotograf som tog kort på alla som anlände.
Festen tog plats på den stora uteserveringen. Killarna var klädda i kostym och kvinnorna hade långa vackra klänningar på sig. Jag har inte mycket i mitt bagage att jämföra med men jag kände att det här var den pampigaste festen jag har varit på!

Innan den maffiga buffén öppnade skulle det hållas tala av diverse människor. 3 minuter var skulle talen hållas och vid halv sju skulle buffén öppna enligt kvällens program. 2 timmar efter schemat var alla talen klara. Den detaljen att de slog över tiden rejält bidrog nog också till att maten smakade sinnessjukt gott eftersom man vid den tiden var vrålhungrig!

När alla var mätta och nöjda så skulle kvällens sista person hålla tal vilket också var det bästa. Det var kvällens stjärngäst, Frankies tur att hålla tal. Personerna innan honom hade pratat om Palaus natur och ekosystem. Det var intressant att lyssna på.( Jag fick bland annat reda på att nu har en tysk forskare fastslagit att den renaste luften i hela världen finns här i Palau. Känns skönt att veta.)
När Frankie klev upp på scenen blev det helt tyst bland de 300 närvarande människorna. Han är den största legenden i det här landet. I princip alla som lever på den här ön som har någon form av inflytande eller ekonomisk makt är inte Palauner. Men Frankie han är en Palaun. Han var den första personen i Palau som började med environmental conservation och det var han som såg till att dykning slog igenom här. Mer än 50 procent av turisterna som kommer hit, kommer för just dykningen.  Så han har hjälpt till att bidra till den största ekonomiska inkomsten.  Idag så är dykarspotet Blue Corner som han hittade, blivit det mest kända i världen. Det var första gången som jag såg honom IRL, innan har jag bara hört historier om honom. Man kände den djupa respekten som människorna där hade inför honom. När han kom upp på scenen kunde man riktigt känna hur han trollband hela publiken. Talet varvade han med roliga anekdoter och viktig fakta om hur vi ska behandla moder jord på bästa sätt.

Självklart var Palaus president där för att visa sitt stöd.  Så chefen tog med mig och Sari dit för att presentera oss för honom. Det var ingen Obama säkerhet runt honom om man säger så. Han satt vid det bordet som var närmast scenen i sin enkelhet tillsammans med sin familj och skrattade. När han såg att min chef Tanaka närmade sig reste han sig upp och gav oss alla ett stort leende och ett stadigt handslag. Om någon hade sagt till mig tidigare den dagen att ikväll så kommer du att stå och småprata med landets president. Så hade det låtit helt galet då jag trodde att jag skulle spendera kvällen i en sunkig lokal med gamla gubbar och prata om miljön. Med andra ord så blev det en galet bra kväll.

Det är något speciellt med de stunderna när man inte förväntar sig något storartat och så höjs ens upplevelse till skyarna!

En solig julafton

Julen 2014 spenderade jag här i Palau hemma hos min Japanska kollega. Japanerna firar jul men de ser den inte som en speciellt stor högtid då de flesta av dem är buddhister. Det var trevligt men jag kände aldrig att jag fick den riktigta julkänslan som man kan få när man är hemma med sina närmsta omkring sig och öppnar julklappar framför den vackert upplysta granen.

Två dagar innan Julen 2015 kom ett flyg till Palau med Oscar och mina två otroligt saknade vänner Issa och Ewe! Jag kunde inte ha önskat mig en bättre julklapp.  Julstämningen steg några grader det här året med glöggdoft i lägenheten, frossandet i pepparkakor, och mina fina omkring mig med tomteluvorna på.

Dagen efter jul kom min käraste bror och kusin Simon på besök. Så det var ett späckat schema här med rock Island tours, simmande med delfiner och utflykter till alla olika delar av Palau.
Många av våra kvällar spenderades uppe på taket på det hotellet som Niclas och Simon bodde på. Ett mysigt litet nybyggt hotell, två minuters gångavstånd från lägenheten. Varje kväll hade vi turen att få taket för oss själva. Det blev mycket kortspel och vindrickande varvat med filosoferande om livets stora frågor.

Det blev tre intensiva och otroligt roliga veckor med alla här. Självklart önskar jag att man kunde ha de nära hela tiden. Men det som är bra är att man lär sig uppskatta tiden tillsammans så mycket mer när man väl ses!

Ny innebende

För ett tag sedan så var det en fågelunge som föll ur sitt bo och landade i havet ute på mitt jobb. Det här var faktiskt tredje gången vi var med om det sen jag började här. Så var gång tar en kollega med sig ungen hem och matar den tills den är redo att pröva sina vingar och flyga iväg. 

Fågeln kallas för long –tail bird. Av Palaunerna kallas den också för lucky bird. Det sägs bringa tur om man ser den här fågeln flyga över en och skulle du ha turen att hitta den långa stjärt fjädern från fågeln så är du otroligt lyckligt lottad. Den här gången åtog jag mig att ta med mig den söta fågelungen hem. Just då var Oscar hemma i Sverige en vända så jag kände att den lilla fågelungen kunde fylla tomrummet i lägenheten. Hon  fick det fantasifulla namnet Birdie. Och tro vad man vill om fåglar men Birdie har faktiskt varit ett väldigt bra sällskap. Birdie vande sig snabbt vid min närvaro och det var inga problem att hantera henne. Hon tyckte till och med om att sitta i mitt knä då hon fick en högre överblick över omgivningen. De dagarna gick jag upp tidigare än vanligt för att mata Birdie. Det var en slabbig och tidskrävande historia var gång. Som ni kan se på bilden nedan så har Birdie en väldigt lång näbb. Av erfarenhet vet jag att det gör väldigt ont att få sina fingrar där emellan. Så jag började mata henne med matpinnar! Kändes så mycket tryggare.

Som vanligt tog jag med mig Birdie till jobbet. Medan jag jobbade så satt hon på en stol och kollade vad som hände på avstånd. Vid lunch tid när jag skulle gå och mata henne som vanligt så var det tomt där hon brukade sitta. Min kollega berättade att han hade bevittnat när hon tagit sina första vingtag och flugit iväg!