På G!

Jag har känt mig väldigt lugn inför denna stora resa. Kanske för lugn tänker jag, borde man inte vara lite nervös i alla fall när man ska flytta själv till andra sidan jordklotet?

Förklaringen är väl att det har känts så naturligt att åka dit. Jag har ju faktiskt varit mer eller mindre säker på att jag skulle få chansen att jobba på Dolphins Pacific under de senaste två åren. Efter jag hade haft min praktik där när jag var 19 år sa chefen att han ville jag skulle komma tillbaka och jobba där. Kruxet var att man var tvungen att fylla 21 innan man som invandrare kommer in i landet för att arbeta.
Nu, två år senare; 21 år gammal och redo!

Känslan av att vara lugn som en filbunke försvann rätt snabbt så fort jag satte min fot på Arlanda. Det var först då det blev verkligt. Jag kände mig så illamående av nervositet att jag var på väg att spy i närmsta resväska.
När nervositet hade lagt sig så kom alla andra känslor bubblande upp till ytan. Saknaden jag kommer känna av de människorna som står mig närmast, mina katter och havet på Öland. Min hemö som jag trivs så bra på. Jag kände att jag aldrig ville gå genom gaten då jag skulle bli tvungen att släppa taget om mamma och pappa som höll om mig hårt.