Häromdagen så frågade jobbets gulliga städtant Louie om jag ville följa med henne till
kyrkan på söndag morgon. Hon sken upp
som en sol när jag sa ja!
Så efter en halvtimmes körning på söndagsmorgon så var vi framme vid ”kyrkan” som utifrån såg ut som en stor plåtbarack, men inuti var det som en vanlig lokal.
Församlingen tyckte det var väldigt exotiskt med en svensk person som kom till deras katolsk-Fillippinska kyrka. Så det var många som kom fram och ville hälsa och krama och pussa på kinderna. Efter ett tag blir vi ombedda att gå och sätta oss på våra platser d.v.s. de vita plaststolarna som var uppställda på rader. Framme vid altaret så stod de tre personer med en varsin mick och vid sidan av dem stod deras band. Som inkluderade trummor, keyboard och elgitarr. Och så körde de igång! De fick alla att ställa sig upp och sjunga med. Folk började dansa, hoppa, klappa händerna och med jämna mellanrum skrika ut; HALLELUJA! Och AMEN!! Jag var inte en av dem. Tråkig svensk som man är stod jag mest still och tänkte vad i helvete gör jag här.
När det var dags för prästen att gå fram till altaret så hördes det högljudda glädjerop och församlingen applåderade häftigt. ”För de som kommer för första gången ska ni veta att vi är kända som den högljudda kyrkan ” säger han och ler mot mig.
Han pratade om allt mellan himmel och jord. Vikten av att uppskatta det vi har omkring oss. Att vi inte ska försöka fylla våra liv med enbart materiella ting då det i längden inte kommer att göra oss lyckliga. Utan fylla den med dyrbar tid då vi umgås med våra nära och kära. AMMEENN MY BROTHERS AND SISTERS AMEEENN!
Javisst det kan vara kul att uppleva en liten morgongudstjänst här i Palau! Det lär ju max ta en timma tänkte jag… fyra timmar senare börjar prästen runda av.
Trots mitt första intryck var lite.. överväldigande, så mot slutet så tyckte jag faktiskt om att vara där. Det var en härlig atmosfär och en udda men rolig upplevelse!
Så efter en halvtimmes körning på söndagsmorgon så var vi framme vid ”kyrkan” som utifrån såg ut som en stor plåtbarack, men inuti var det som en vanlig lokal.
Församlingen tyckte det var väldigt exotiskt med en svensk person som kom till deras katolsk-Fillippinska kyrka. Så det var många som kom fram och ville hälsa och krama och pussa på kinderna. Efter ett tag blir vi ombedda att gå och sätta oss på våra platser d.v.s. de vita plaststolarna som var uppställda på rader. Framme vid altaret så stod de tre personer med en varsin mick och vid sidan av dem stod deras band. Som inkluderade trummor, keyboard och elgitarr. Och så körde de igång! De fick alla att ställa sig upp och sjunga med. Folk började dansa, hoppa, klappa händerna och med jämna mellanrum skrika ut; HALLELUJA! Och AMEN!! Jag var inte en av dem. Tråkig svensk som man är stod jag mest still och tänkte vad i helvete gör jag här.
När det var dags för prästen att gå fram till altaret så hördes det högljudda glädjerop och församlingen applåderade häftigt. ”För de som kommer för första gången ska ni veta att vi är kända som den högljudda kyrkan ” säger han och ler mot mig.
Han pratade om allt mellan himmel och jord. Vikten av att uppskatta det vi har omkring oss. Att vi inte ska försöka fylla våra liv med enbart materiella ting då det i längden inte kommer att göra oss lyckliga. Utan fylla den med dyrbar tid då vi umgås med våra nära och kära. AMMEENN MY BROTHERS AND SISTERS AMEEENN!
Javisst det kan vara kul att uppleva en liten morgongudstjänst här i Palau! Det lär ju max ta en timma tänkte jag… fyra timmar senare börjar prästen runda av.
Trots mitt första intryck var lite.. överväldigande, så mot slutet så tyckte jag faktiskt om att vara där. Det var en härlig atmosfär och en udda men rolig upplevelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar