Modell för en dag

Då har man numera testat på att vara modell!  För ett par veckor sedan så frågade min goda vän Nichi, som också är öns fotograf om jag ville ställa upp på att vara modell för en dag. Bilderna skulle gå till ett japanskt resemagasin. Så en solig lördag började min modellkarriär i Palau! Vi åkte runt lite överallt och tog bilder. Det kändes ovant i början att stå framför kameran och bli tillsagd hur man ska stå, vilket håll man ska titta åt o.s.v men Nishi är riktigt duktig så han lyckade få en hel del bra bilder även om jag själv kände mig lagom stel. Nishi har sådan rolig fantasi, Han har sin stora van full med rekvisita. Bilden som är tagen här nedan när jag sitter på en stol och läser tidningen blev en spontanbild på väg till vår första destination. Han rev ut plastrosor, kläder, hattar och så lyckades han gräva fram en stol under allt. Och så när jag har satt mig… hmm vänta lite, ta tidningen också, perfekt!

Mitt andra modelljobb blev tillsammans med Oscar. Nichi skulle ta reklambiler för en av öns finaste hotell som var nyrenoverat. De var ute efter ett ungt europeiskt par, på den här lilla ön så är jag och Oscar de enda unga européer som finns att hitta. Så konkurrensen blev inte för hård! Den här gången upplevde jag det som mer avslappnande. Jag och Oscar skulle bara sitta på olika platser runt om resorten och konversera med ett glas i handen och dricka. Efter en heldag hade det konsumerats en hel del dricka, började med en morgonöl på hotellrummet, en öl till i nästa rum, en paraplydrink på stranden, öl i baren, vin i andra baren, vin på middagen. Kände mig full redan vid frukosttid.

Här kommer några av bilderna som blev tagna

Simma med delfiner utan att se

När grundaren Joe Morita byggde Dolphins Pacific 2001 var ett av huvudsyftena med anläggningen att alla människor oavsett ålder eller handikapp skulle ha möjlighet att komma nära delfiner. Hela anläggningen är uppbyggd av flyttbryggor så det är enkelt för personer med rullstol att ta sig runt anläggningen.  På bilden som ni kan se nedan kan man se två maskiner på bryggan. De här är till för personer som sitter i rullstol. De rullas upp på maskinen och sen sänker man ner de i vattnet till midjan så delfinen kan komma nära. 

Vanligtvis kanske det kommer en handikappad person i månaden för att enbart klappa delfinen. Idag var en speciell dag då det kom 8 blinda personer som skulle simma med delfinerna.
 Vi har övat inför det här i några veckor för att förbereda delfinerna. Situationen ser ut som så att personerna är uppradade på ett led framför bryggan där tränaren står och kastar fisk till delfinerna och de blinda personerna har en varsin asisstent bakom sig. När vi har tränat så får några tränare (+assistent) simma ut i vattnet blundandes under hela tiden och endast lyssna till tränarens röst för att veta vart hen ska simma och vart hen ska träcka ut sina händer för att röra delfinerna. Igår var första gången som jag var den blinda personen. Simma med delfinerna har jag gjort ett oräkneligt antal gånger, men det här blev en helt ny upplevelse. Då jag inte kunde använda mig av min syn försärktes mina andra sinnen. Det blev en pirrande känsla när jag inte visste vart delfinen befann sig och jag fick en upplyftande känsla när den mötte min hand. Det kändes extra speciellt.

Så idag kom dagen när våra blinda gäster kom. Alla vara 60+ och hade aldrig kommit nära en delfin förut. NI kan tänka er vilken stor dag det här var för de. De var så exalterade. När det väl var dags för gå i vattnet och simma med delfinerna lös deras ansikten upp. Det var en fröjd att bara titta på. ”Segoy” var ett ord som användes flitigt under dagen av de japanska gästerna, det betyder; Amazing. 

Semester i Sverige

Nu har jag varit i Palau i ett helt år. Det är helt sjukt vad tiden gå snabbt. När man har varit här i ett år så är det semester som gäller. Jag kom precis tillbaka efter min 2  ½ veckors semester hemma i Sverige. Det var så skönt att komma hem och få träffa familjen och vänner. Bror och pappa bor i Oslo men även de lyckades tajma in att komma hem till Öland.

Så fort jag klev utanför Arlandas dörrar chokades min kropp av kylan, detta resulterade i en förkylning som varade i två veckor. Men jag klagar inte, mina smaklökar hade fortfarande full kapacitet så jag kunde njuta av all mat som mamma servade mig med. Och oj vad jag har saknat svensk mat!! Något som det är brist på här i Palau är mejeriprodukter. Så det åts mängder av mat med grädde i, mjölk till maten, extra tjockt lager Bregott på mackorna. Jag levde gott. Jag trotsade min förkylning och reste över hela Sverige (kändes det som) och hälsade på släkt och vänner. Det var så härligt att få krama om morfar, få se hur stora kusinbarnen har blivit, till och med lärt sig att prata! Och ta igen allt jag har missat det senaste året med mina vänner.  Mellan bil/tågresor var jag hemma och myste med mina tre katter. De nosade lite extra på mig när jag kom men efter några minuter var det som att jag aldrig hade varit borta. 

Säga hejdå till alla var inte lika tufft den här gången. Nu vet jag ju att tiden går ruskigt snabbt och snart kommer jag att vara hemma igen!

 Promenad med familjen i lilla Eriksöre

 Inte illa att kunna plocka hallon i Oktober!

 Mys med Grollis

 Hösten har sina fina stunder

 Mammas bullar är fina grejer

En dag i Kolmården <3

Känslan att få träna en liten delfinkalv

Känslan av att få träna en liten sex månaders delfinkalv är svår att sätta ord på. De senaste veckorna har varit extra roliga. Jag har fått börja träna våra två delfinkalvar. Den ena Dilbul, hon är ett år och Ngelm hon är nu sex månader. Det har blivit en omställning efter att de senaste månaderna varit van vid att träna fullvuxna, disciplinerade delfiner till att gå över till småttingar som gör lite vad som faller de in. Känner de för att simma iväg och jag en fisk eller kolla vad deras mamma sysslar med gör de det. Men det är så roligt att fått se hur de har utvecklats från det att de föddes och de jämt och ständigt befann sig vid sin mamma och inte vågade lämna hennes sida, ännu mindre komma nära tränaren. Till att se hur de fått mer förtroende för tränarna, och tillslut vågat sig fram och röra vid tränarens hand.

Självklart är Ngelm och Dilbuls träning på olika nivåer då Dilbul är några månader äldre.
Dilbul, hon lär sig så snabbt! De säger det att det är de två, tre första beteende som brukar vara svårast att lära sen brukar det rulla på. Nu kan hon redan göra ett flertal olika beteenden. Hon är så duktig!

Ngelm kan följa tränaren och vi har börjat med lite basic bodycheck, dvs att hon kan följa tränarens hand och tränaren kan få känna på hennes kropp och lite små grejer.
För att komma tillbaka lite kort om Ngelm och hennes namn.  När en delfin föds i Palau så är det Palaus president som får äran att döpa hen. Den nya presidenten tycker att Ngelm passade bra. Ordet har en fin betydelse, det står för vänlighet och ödmjukhet på Palaunska, vilket är vackert. Det enda problemet är att ingen i personalen kan uttala namnet. För oss heter hon numera Elm.

Här tränar jag minstingen Elm

Dilbul gör ett bow jump

Kaori

Hon var den första vännen jag fick i Palau och hon är också den som står mig närmast. När jag först kom till Palau var hon den personen som hjälpte mig, med allt. I början åkte vi runt tillsammans i timtals för att hitta en lägenhet till mig. (det är inte som hemma när man går in på internet och söker, du måste gå och knacka dörr för att veta om något ställe är ledigt) Tillslut hittade vi en. De dagarna jag hade hemlängtan fick hon mig att tänka på annat och tog mig med ut på utflykter, och när kvällen kom så lagade vi ofta middag tillsammans. Vi hittade på saker mest hela tiden så det enda jag kunde tänka på var att jag hade det roligt istället för att jag längtade hem. Hon tog hand om mig helt enkelt och fick mig att känna mig som hemma.

Nu är det fem månader kvar sen kommer hon att ge liv till en liten flicka. Hon övervägde först att bo kvar i Palau och födda barnet här men efter att ha fått några broshyrer om hur det hela går till så blev valet enklare. Till att börja med så har de ingen blodbank i Palau, så hon blir ombed att ta med tre unga killar med samma blodgrupp att stå stand by under hela förlossningen ifall det skulle ske att att hon behöver mer blod. Och hennes man saknar sitt hem land Japan så beslutet blev att de flyttar tillbaka.

Igår så anordnade jag ett farewll party för henne för att säga tack för allt. Roliga filmklipp från jobbet där vi säger hejdå och tack för allt. Och sen avlutadess kvällen med en mask och snorkel dans av mig, Yumi och Hitoshi. Det blev en riktigt rolig kväll!

Så i natt 03.00 flyger de tillbaka till Japan. Då kommer jag att stå på flygplatsen och vinka av dem.  Jag kommer garanterat gråta floder och det kommer vara jobbigt. Men jag är väldigt glad att jag har fått chansen att få lära känna en sådan livsglad och genuint härlig person. Och jag ser fram emot nästa gång jag träffar henne, och hennes lilla flicka.

Nya utmaningar

På dolphins Pacific har vi första andra och tredje ansvarig över varje delfin. Var fjärde månad så byter man delfin som man är ansvarig över. De senaste fyra månaderna har jag varit tredje ansvarig över Roxy och J. De har ju varit speciellt i sig bara för de var de först delfinerna jag någonsin varit ansvarig över.  Det blev att jag hade mest träning med J. Han var också den första delfinen jag modifierade ett beteende på. När man modifierar så rättar man till ett bettende.  Som J kunde inte utföra SD Yes. dvs han ska nicka på huvudet upp och ner, men istället så rör han det knappt synbart upp och ner. Men nu har jag modifierat det och när man ber om ett Yes-SD så nickar han tydligt på huvudet upp och ner. Det var en häftig känsla när beteendet var komplett och jag kände att det var jag som hade fixat det! Både J och Roxys är enkla i sin natur. När man kommer till en tränings session med J så kan man tydligt se att motivationen är på topp och han presterar alltid hundra. Så han har varit enkel att göra med. Nu har det gått fyra månader och det är dags att byta delfiner. Nu är jag tredje ansvarig för Layla. Och andra ansvarig för Ariel. Det kommer bli lite mer av en utmaning nu. Ariel brukar vi alltid säga att hon är den mest intelligenta delfinen vi har. Det är hon som tycker om att leka med sköldpaddor. Om hon har turen att det simmar in någon skölpadda i poolen vill säga, då är hon den som är först fram och tar upp sköldpaddan på huvudet och nickar på huvudet upp och ner så sköldpaddan börjar studsa. Blåsfiskar är också en av hennes favoriter. Det är de fiskarna som blåser upp sig själva som en ballong när de känner sig hotade, de tycker Ariel också är jätte roligt att balansera uppe på huvudet och simma omkring med. Det finns faktiskt ett gift i de här fiskarna, de är dock inte farliga för delfinerna, utan vad giftet gör är att delfinerna blir lite höga. Lite samma effekt som marijuana har på mäniskor. Så ibland har vi en styck hög Ariel som simmar omkring på jobbet. Det här är ju otroligt underhållande men när man är tränare över Ariel blir det inte lika enkelt. Ibland kan motivationen att simma omkring med blåsfisken eller sköldpaddan högre än att komma till träningssessionen. Likadant är det om Ariel tycker att en vanlig träningssession är tråkig så kan hon simma därifrån. Så när det kommer till henne får man tänka till ordentligt och hitta på grejer som hon tycker är utmanande och roligt till varje session. En av de grejerna man tydligt kan se att hon gillar är när tränaren är med henne i vattnet och gör water work. Nu när jag ska vara andra ansvarig över Ariel så ska jag få börja lära mig mer water work. Häromdagen så fick jag för första gången vara i vattnet och träna. Då gjorde vi toe push, som ni kan se på bilden nedan så är det Ariel som pushar på foten så man åker genom vattnet. Det var så kul!!
Så jag ser fram emot de nästkommande fyra månaderna Att jobba med Layla och Ariel och lära mig mer!

Träning med J

 Ariel och en av hennes kompisar

Toe push med Ariel

Mer dykning!

De flesta här på Palau gillar att dyka. Min kompis Koto och hennes kille är två av dem. Smidigt nog så är hennes kille chef på en dykarfirma! Så jag och Oscar blev tillfrågade om vi ville följa med en dag när de inte hade så mycket gäster. Självklart ville vi det!  Det sista dykarspotet var min favorit för dagen. Den var där jag hittade min nya kompis som ni kan se på sista bilden.

 tre Dorisar!

Första dyket tillsammans m Oscar

Oscar hade sådan tur att han fick se tre mantor på sitt allra första dyk i Palau! För mig var det andra gången att få se de. Jag har en del kollegor som har varit och dykt mycket här i Palau men aldrig lyckats få se någon manta, så han hade tur! Vårt sista dyk gjorde vi på ett ställe som heter Chandelier cave. I det berget så fanns det fyra olika luftfickor vi dök upp i, där alla såg olika ut. En var stor med långa kalktappar hängandes från taket, en annan var väldigt liten så det var nätt och jämt att vi fem personer fick plats där inne.  Den sista och minsta grottan kallade de för Marijuanacave. För några år sen var det ett gäng dykare som tog sin water proof case in i den lilla grottan med några jointar i. Efter Marijuana kalaset var över var det självklart fullt av rök där inne. Ny fräsch luft kommer in genom små små hål i bergväggen, men detta händer inte under en natt, det tar lång tid. Så de fick vänta i flera år! Innan de kunde ta in några gäster  igen.

 

En dag i huvdstaden

Jag ville visa lite mer av Palau för Oscar så vår kära huvudstad Melkiok blev ett givet stop i vår dagstur. Efter att vi har passerat presidentens ståtliga hus och de resterande 20 små husen kom vi fram till slutet av vägen. Färdigt, det var huvudstaden det! Sa jag till Oscar. Han var minst sagt chockad, att det ens kan existera så här små huvudstäder! 

Man kan ju tro att det vore ett givet val att Koror skulle utnämnas som huvudstad då det bor åtminstone några tusen människor där. Men som sagt, det mest logiska är inte alltid ett givet val. Det är en del av charmen här.

När vi väl var i huvudstaden passade vi på att hälsa på hemma hos Stone och hans familj. I samma sekund som vi kör upp på uppfarten kommer det glada hundar springande mot oss. Kort därefter kommer Stones pappa och hans syster och hälsar oss välkomna. Stones pappa är som många andra Palauner väldigt stolt över att vara en Palaun och delar gärna med sig av dess folks historia och annan rolig kuriosa. När vi slagit oss ner ute på balkongen och blivit tilldelade en varsin kokosnöt fick vi en genomgång i hur man lättast öppnar de och vilken del av kokosnöten som är den godaste, d v s den delen man ger till sin tjej, blinkar han och nickar mot mig. Där satt jag redan med munnen full av kokos och kände att det räckte gott och väl med en ”fin del”. Väldigt gott och nyttigt men så otroligt mättande. När vi tackat och sagt hejdå, kände vi ändå att vi ville äta något mer. Här behöver man inte drabbas av beslutsångest när man ska välja vilket ställe man ska äta på då det bara finns en enda restaurang. Det var premier även för mig att äta där. Den är belägen precis vid havet med en mysig liten uteservering. Och tur var det att de hade sådan god mat!

Det som är det fina på den sidan av ön, är att på eftermiddagen när det är lågvatten så förvandlas hela östra sidan till en lååång strandremsa. Så efter lunchen var det bara att gå ut några meter från restaurangen och lägga sig på stranden under skuggan av ett träd, och njuta.            
                     

                        

Körkort

Efter den tid och pengar man la ner på ett körkort i Sverige fasade jag lite för att göra om allt en gång till i Palau. Det hade jag inte behövt oroa mig för. Svårighetsgraden på att ta ett körkort här är desamma som att fiska upp det i ett flingpaket, vem som helst kan få det, oavsett körkunskap eller teoretisk kunskap.
Först skulle man göra det teoretiska provet med 55 frågor.
En fråga kunde se ut så här:

En ambulans kommer bakom dig med sirenerna på, vad gör du?
1. Sicksackar framför den så den inte kan komma förbi.
X. Det är ett race, kör så snabbt du kan efter den
2. Kör åt sidan och låt den passera

Om det skulle vara så att du känner dig osäker på en fråga så är det bara att fråga övervakaren så pekar han ut rätt svar. Sen kan man ju också göra som den Bangladeshiska killen bredvid mig, Inte pluggat ett skit, kan ingenting om bilar eller körning, han frågade efter svaret på varenda fråga. Tillslut blev tillochmed övervakaren trött på honom och säger aokej men vi tar en enkel fråga här, Behöver du ett körkort för att få köra bil i Palau? Ehhh… nej.  Han fick godkänt. Känns väldigt tryggt.

Bilarna här är importerade från Japan där det är vänstertrafik så ratten sitter ju då på högersidan. Men här på ön så kör de med högertrafik. En annan kan ju tycka att det hade varit smidigt att också införskaffa vänstertrafik när man importerar bilar som är gjorda för det .. meen det är en del av charmen här, allt är inte logiskt.

När det var dags för själv uppkörningsdagen så fick man komma med sin egen bil, dvs. man fick köra själv till stationen utan något körkort än. Och här så är det polisen som gör det finall check. Så när den väldigt allvarsamma poliskvinnan satt sig i bilen fick jag instruktioner om att köra till närmsta mataffären och så tillbaka och parkera igen. Lite skillnad från Sverige kan man säga där man ska backa runt hörn, fickparkera och ha sig. Efter några ynka minuter var vi tillbaka igen. Lite hummande och avcheckande på kvinnans papper konstaterade hon; jag hade klarat det. Det var bara att gå in till polisens kontor paya 25 dollar(175kr) så hade jag mitt nya körkort i handen. Svårare än så var det inte.

Tjockleken på teoriboken

Mer köttbullar och mos åt folket

33 skalade potatisar och 6 kilo köttfärs senare var vi igång med att laga ett storkok av potatismos och köttbullar. Min kollega Iyumi hade fått smaka på denna rätt när Iza var här och hade haft med sig lingonsylt. Det var kärlek vid första smakbiten. Ett mejl senare hade hon bett sin kära mamma i Japan att åka raka vägen till IKEA och köpa mer lingonsylt och skicka det till vår lilla ö. Hela Dolphins Pacific gänget måste ju få smaka på hur utsökt den svenska maten är!  Sagt och gjort.

Det slevades upp potatismos, köttbullar, brunsås och så det viktigaste, lingonsylt, i mängder. Det blev en riktigt hit. Alla gillade det!

En kväll med Japansk live-musik

För tre år sedan så träffades södra delarna av Japan av en kraftig Tsunami som tog flera liv i städerna vid kusten. Det är en känd rappare i Japan som har blivit berörd av alla offren som togs ifrån sina liv och vill på något sätt hjälpa de individerna som överlevde och fortfarande kämpar med att bygga upp sina liv. Han åker till ställen runt om i Asien, spelar sin musik. Och samlar in pengar.

Scenen där rapparen uppträde var beläggen på en flytbrygga vid hamnen med fullt av levande ljus runt omkring. Supermysigt. Innan den här killen kom upp på den lilla scenen, var det en kvinna som spelade akustisk musik. Hon var så duktig. Allt var på japanska och jag förstod ingenting, men det var jätte vackert.
Japansk rapp däremot kände jag att det inte var riktigt min grej..  När spelningen var över var det tid för att dekorera sitt egna ljus. Man fick betala 5 dollar (40 kr) för ett ljus som man skriver ett meddelande på, ritar en bild eller vad man känner för. Ljusen skickar han sedan till platsen där tsunamin tog plats. Och pengarna går då till de offren i Japan.

På mitt ljus så skrev jag ett quote från en man som jag tycker är väldigt inspirerande; Nelson Mandela. Syd Afrikas första svarta president.

Jag fick inte med hela texten på ljuset, men så här säger han:

”…Our deepest fear is not that we are inadequate.
Our deepest fear is that we are powerful beyond measure.
It is our light, not our darkness that most frightens us.
We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous?
Actually, who are you not to be?
You are a child of God.
Your playing small does no serve the world.
There is nothing enlightened about shrinking so that other people won´t feel insecure around you.
We are all meant to shine, as children do.
We were born to make manifest the glory of God that is within us.
It´s not just in some of us;  It´s in everyone.
And as we let our own light shine, We unconsciously give other people permission to do the same.
As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.”

 Me, rapper, Koto and Yuske

Oscar

Efter åtta månader har min saknade kille äntligen kommit hit! Tidigt på morgonen i mitten av juni landade han på Palaus miniflygplats. Det blev en lång kram och massa pussar han möttes av. Och ett gäng stirrande asiater som stod runtomkring och kollade nyfiket.  

Det känns helt sjukt att han äntligen är här. Ibland får jag nypa mig i armen så jag förstår att det är verklighet. Vardagen blir så mycket roligare när man har någon man tycker om att spendera den med. Något så enkelt som att bara laga middag blir ju tio gånger roligare när man har sällskap. Den tiden han varit här har jag visat han runt i lilla Palau. Visat vilket Café som har den bästa Air-conditionen, vart det bästa badstället är, finaste vattenfallet. Och Självklart har han följ med ut till Bayen och hälsat på delfinerna!

Förutom Oscar har det kommit en till individ som bosatt sig i vår lilla lägenhet. Hacchan heter han. En söt liten katt som vi har blivit kattvakt åt när min kollega har åkt tillbaka till Japan på semester. I början när han kom hade vi lite svårt att anpassa oss efter den lilla krabaten som kände för att ställa sig och krafsa på sovrumsdörren mitt i natten, titt som tätt. Efter att Oscar i frustration byggt ett berg av möbler utanför dörren försvann krafsandet och vi har lärt oss att co-exist alla tre. NU har vi riktigt fäst oss vid den lilla killen så det kommer bli lite jobbigt att lämna tillbaka honom imorgon.
Tur att han bor bara några minuter ifrån så vi kan gå och hälsa på honom ofta! 

A Palauan baby shower

Häromdagen så begav jag mig och de andra som jobbar på Dolphins Pacific till vår kollega, Stomi som hade sin första birth shower.

I palau så är birth shower för det första barnet något väldigt speciellt, till och med större än giftermål. Mamman tar på sig traditionella kläder, smörjer in hela kroppen med en kokosnötsolja som är utblandad med ingefära, därav den gula färgen. Oljan ska vara bra för huden och hjälpa till att ta bort stretchmarks. De visar upp sig under den varmaste tiden på dygnet när solen står som högst, för familj och vänner. De gör den här ceremonin för att visa upp sig för släkt och vänner att de har fött ett hälsosamt barn och att deras kropp återhämtar sig. Den här ceremonin är menat för att dels heala kroppen men också sinnet efter en otroligt påfrestande period under nio månader. Dagen fylls av musik, dans och skratt så att all känsla av obehag ska försvinna iväg och det enda som stannar kvar är en känsla av glädje.

-stark sol, olja som rinner in i ögonen, det såg inte för skönt ut när Stomi stod mitt i hettan och knep med ögonen. Men fin var hon. Det var kul att se på när de spelade Palulansk musik och de äldre damerna reste sig för att dansa runtomkring Stomi, den var en syn jag inte kommer glömma i första taget! 60+are som verkligen bjöd på sig själva och shejkade loss ordentligt! En del gjorde indian rop, andra lät som brunstiga älgar och svängde med höfterna häftigt fram och tillbaka! Synd jag var för upptagen med att bara glo och glömde bort att filma. Den hade nog fått många views på Youtube.

Maija och Destiny

De här senaste 16 veckorna har vi på Dolphins Pacific haft hjälp av två elever som har haft sin praktik här. På något vänster blev jag primary incharge över Maija och Destiny som de heter. Ibland har det varit stressigt att ha förstahands ansvar över dem när jag samtidigt ska göra mitt vanliga jobb, ha guest care och träning av delfinerna. Men de har veckorna har definitivt varit över förväntan. Vi har hunnit med att prata om delfiner och träning av dem såklart. De har också blivit en och annan kajaktur då vi har pratat om Palaus natur och de djuren som lever i vattnet (ibland känns det som att de lär mig mer än tvärtom) Vi har planterat koraller. Gjort träningslekar, varit på jakt efter de största sjögurkorna mm.

Målet har varit att hinna med att lära de så mycket som möjligt, och samtidigt ha roligt. De tycker jag att vi har haft!  Och något som jag har lärt mig är; jag tycker om att lära ut. De närmsta åren vill jag självklart fokusera på mitt jobb som delfintränare, men det känns inte som en omöjlighet att bli en lärare någon gång i framtiden!

Här är några bilder på mina elever.